måndag 12 november 2007

Reflektioner post mötum

Och så var erotiktemat till ända. Fast, konstaterade vi ganska snabbt, så särskilt erotiskt har det ju faktiskt inte varit. De böcker som brigaden hann med var (i den ordning vi läste dem):

Paolo Coelho – Elva minuter (2003)
Henry Miller – Kräftans vändkrets (1934)
D.H. Lawrence – Lady Chatterleys älskare (1928)
Erica Jong – Rädd att flyga (1973)

Lite snabb statistik: fyra författare, varav tre manliga. Fyra titlar, varav tre innehållandes kvinnliga protagonister. Är kvinnor oförmögna att skriva erotisk litteratur, eller är det brigaden som har dålig fantasi? Är kvinnor oförmögna att skriva om sin egen sexualitet, eller är den manliga författartraditionen så stark att kvinnliga försök att berätta om sig själva dränks på vägen?

Först till det första, det vill säga den totala överrepresentationen av manliga författare (och ja, jag är medveten om de statistiska bristerna, men det är det här lilla materialet jag har att jobba med). Mina åsikter om huruvida en manlig författare kan ge en trovärdig bild av den kvinnliga orgasmen jag redan dryftat här, men blev något reviderade här. I retrospektiv håller jag dock fast vid min första tolkning – att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin får, så att säga, fortfarande gå för sanning.

Så till nästa punkt. Trots att titlarna alla är producerade över en ganska stor spännvidd av år (1928-2003), har de en sak gemensamt: de innehåller alla en mycket problematiserad (i betydelsen krånglig, inte ifrågasatt) syn på sexualitet. Sexualiteten är i alla verk förenad med mörker, onda krafter och moraliskt fördärv. Hos Coelho är protagonisten prostituerad. Hos Miller andas varenda miljöbeskrivning, vartenda karaktärsporträtt ut syfilisförorenad koldioxid. Hos Lawrence, som tillsammans med Jong tecknat de i mitt tycke varmaste berättelserna, är sexualiteten förenad med skuld och skam. Hos Jong har protagonisten visserligen tagit kontroll över sin egen sexualitet – men som konsekvens framstår hon som moraliskt mycket tvivelaktig. Vad i hela fridens namn hände med den vanliga människan, undrar jag? Vad hände med hon (eller, för all del, han) som utan att brännas på symboliska bål kunde bejaka sin sexualitet och samtidigt behålla något slags personlig moral?

De fyra titlarna har även en annan viktig sak gemensamt: de handlar i själva verket väldigt lite om sex. Trots det föreligger det föreställningar om att böckerna är snuskskildringar rätt igenom. Vad beror detta på? Hur kan det komma sig att en bok om att finna sig själv (Coelho), en bok om bekymren kring ett författarskap (Miller), ytterligare en bok om att finna sig själv och våga stå upp för den man är (Lawrence) och en bok om en kvinnoroll i förändring (Jong) alla har rykte om sig att vara explicita sexskildringar? Handlar det om en överskuggande metonymi, där en del (av någon någon gång) blivit utsedd till att vara det centrala och på så sätt står i vägen för alla andra möjliga tolkningar, eller handlar det kanske om att en öppet skildrad sexualitet fortfarande är så tabu att den blir det enda som syns? Sexet blir till matadorens röda cape – visserligen central, men på det hela taget en väldigt liten del i den gigantiska tjurfäktningsarenan. Ett fåtal kvadratcentimeter att jämföra med sittplatser för hundratals, kanske tusentals, blodtörstande människor. Svar på dessa frågor mottages tacksamt, adressen är karinsbibliotek[krumelur]hotmail.com.

måndag 5 november 2007

Apropå...

...det här

så ger jag er det här:


Nu står de där i hyllan, bland alla kompisarna. Herrar Beckett och Burton, säg hej till fru Blyton. Från och med nu kommer ni kampera ihop.

Hej hej, säger de. Skrapar lite med tårna, har handsvett och är förlägna. Jag tassar försiktigt ut, låter de bekanta sig med varandra. Det här ska nog gå bra.

torsdag 11 oktober 2007

Dagens boktips

Slösurfade lite och hamnade här. Börjar titta, men bilderna får det att vända sig i magen. Det är hemskt, det är fruktansvärt, det är vidrigt. Och ingen vill ta ansvar. Den där känslan av hopplöshet kommer tillbaka, och jag tänker att det inte får fortsätta så här för då kommer Jan Björklund få vatten på sin kvarn och hårdhandskarna kommer åka fram och det kommer bara sluta i att de som slåss vill slå ännu hårdare för att rebellera, för att synas och för att bli sedda. Och fortfarande kommer ingen egentligen förstå vad det är de egentligen vill säga när de slår. För säga något, det är jag övertygad om att de vill. Så lyssna, lyssna och prata. Och var beredd på att det de säger inte är vad du vill höra. För de som slår, de kommer inte komma med en intellektualiserad, kontextualiserad analys av varför de slår. De kommer kanske inte säga någonting alls. De är för upptagna med att vara arga.

Den könsrollsmedvetenhet som vuxit sig stark under det senaste decenniet har medfört en mängd bra saker. Vi i Fittstimsgenerationen vet att vi inte ska uppfostra våra döttrar till att bli passiva prinsessor. Vi vägrar bli kallade hora, vi kan feministiskt själförsvara oss ur pressade situationer, och vi säger nej. Men vi har glömt något. Vi har glömt att på precis samma sätt som unga flickor socialiseras in i sin kvinnoroll så socialiseras pojkar in i sin mansroll. Och den förhärskande mansrollen, den är skev. Mansrollen innebär makt. Den innebär struktur, snabba och viktiga beslut, högre lön och drivkraft. Den innebär en dunk i ryggen och en öl på fredagen. Men den innebär också ensamhet, och den innebär en stark önskan av grupptillhörighet.

Stephan Mendel-Enks bok Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet är en ypperlig redogörelse av en mansroll på drift. Läs den och begrunda. Och prata om den med dem, med de som slår.

Och se för fan till att de fattar, på riktigt fattar. Att man inte kan sparka någon i huvudet utan att något händer. Att man inte har rätten att förstöra en annan människas liv bara för att man är understimulerad eller lite sur. Att man inte har rätt att kränka, att man inte har rätt att slå. Att om man gör det, då är man en väldigt liten människa som ikläder sig en alldeles för stor kostym.

Mer om boken hittar du här, köper gör du här.

Doris

Nobelpriset i litteratur går till den engelska författaren Doris Lessing. Inte särskilt överraskande, inte särskilt sensationellt. Men en kvinna! /Thente

Så stod det i sms:et man fick om man hade anmält sig till DN:s nobelbevakning. Och det hade man ju. Trevligt med en liten kommentar, mysigt att den var Thente himself som skrivit. Känns lite kompis liksom.

På DN finns för övrigt ett litet test (vad är det med mig och tester, varför kan jag inte låta bli?), Vad vet du om Nobelpriset i litteratur? Klicka för att komma dit. Jag fick åtta rätt, vilket känns mer än okej. Nobelpristagare är inte mitt trumfkort, inte alls. Och med det sagt – nej, jag har inte läst något av Doris Lessing. Men jag känner till henne, vilket är en rejäl förbättring från tidigare år (Orhan What-ta? Coetzee Who-a?). Nu, tillbaka till Faulkner. Han har också fått Nobelpriset. Men det, det är en helt annan historia.

tisdag 2 oktober 2007

Köttets lust och själens obotliga... Sällskapssjuka?

D.H. Lawrence
Lady Chatterleys älskare (1928)

I söndags var det brigadmöte. På schemat stod Lady Chatterleys älskare av D.H. Lawrence. Jahaja, tantsnusk minsann, tänker du säkert. Inget fel med det, så tänkte jag också innan jag hade läst den. Men ack vad jag bedrog mig, och ack vad du bedrar dig själv om du inte läser den här boken! Visst, till stor del handlar den om sex och kärlek – men inte på det detaljfrossande och oanständiga sätt som den ofta utpekas som. Bokens kärna är inte kärlekshistorien i sig, utan den sexualitet som relationen är ett resultat av. Låter det krångligt? Inte alls.

Den unga Lady Chatterley lever i ett kallt äktenskap. Hennes make är förlamad från midjan och ner efter en krigsskada. Hans invalidisering sträcker sig dock vidare än så. Bakom en blankpolerad, intellektuell och välartikulerad mask gömmer det sig en människa som för varje dag som går blir mer och mer oförmögen att kommunicera (såväl verbalt som fysiskt) med sin fru.

Lord Chatterley gör misstaget att tro att det hans sköna Lady saknar är ett barn, och ger henne så sin, om inte välsignelse, så i alla fall sitt tillåtande att bli gravid med en annan man. Men han har fel. Det är inte längtan efter ett barn som driver henne, inte alls. Det Lady Chatterley saknar, det är fysisk närhet och intimitet, lust och passion. Och det är en saknad som tagit sig fysisk skepnad. Sakta men säkert förfaller, precis som blommor utan vatten, hennes kropp, och hon blir tunn, skrumpen och grå. Och det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. D.H. Lawrence ger, genom Lady Chatterley, en röst åt den kvinnliga sexualiteten, en sexualitet som tidigare inte varken uppmärksammats eller knappt ens blivit erkänd. För Lawrence är sexualiteten vare sig hemlig eller främmande, den är ett behov lika stark som det av mat eller sömn – för såväl män som för kvinnor.

Likaväl som boken är ett bitskt inlägg i en sexualpolitisk debatt är den ett ställningstagande i den av tradition tyngda klasskampen. Damen av börd förälskar sig i den enklare mannen. Tematiken är egentligen inte ny. Vi har i själva verket mött den ett flertal gånger tidigare – men då iklädd andra kläder. Vanligtvis är det mannen som får stå som representant för den högre klassen, och genom att ändra på rollerna utmanar Lawrence de maktkonventioner som vanligtvis råder. I bakgrunden av kärlekshistorien som växer fram mellan Ladyn och hennes skogvaktare drivs en annan typ av klasskamp, en kamp där skitiga arbetare möter den vinstlystna kapitalismen.

Boken är en smältdegel där en mängd olika motsatspar kontrasteras mot varandra. Lust möter kontroll, klassmedvetenhet möter klasslöshet, och, på mer än ett plan, står den vilda naturen mot den tuktade kulturen. Lawrence riktar en hård känga mot dem som försöker göra det abstrakta konkret genom att benämna och döpa känslor och intryck, mot dem som genom att förklara hur någonting är befattat på grund av detta ger sig själva tolkningsföreträde och äganderätt.

Symbolspråket är rikt och utvecklat, och sträcker sig över såväl karaktärsbeskrivningar som flyttmönster som längtan till skogen som…

Jag sätter punkt här. Lite måste det finnas kvar för dig att upptäcka. För lova lova lova att du tar tag i den här boken, snarast. Inte tantsnusk, bara bra!

Ps. Rapport från mötet hittar du här.

torsdag 27 september 2007

Anledning till tystnad

På handledarträff:

- I don't really understand. You plan to discuss the psychology of Joe Christmas?
- Yeah. Exactly.
- And the race aspect that you mentioned last meeting? What about that?
- Yeah, exactly. Well, you know. Sort of... Yeah, how he doesn't know and nobody else knows and... Yeah.
- Aha, OK. And what about Joanna Burden, you said that you might use her to... Do what?
- Yeah... To... Um... To sort of... Well I guess because they both are obsessed with color and he doesn't know he she only sleeps with him because he you know is black and sort of. Yeah.
- ...
- Yeah... Yeah... Exactly. Like... Yeah, psychology. Yeah.


Återkommer när jag återfått talförmågan.

tisdag 25 september 2007

Godmorgon

Kör så det ryker.