Slösurfade lite och hamnade här. Börjar titta, men bilderna får det att vända sig i magen. Det är hemskt, det är fruktansvärt, det är vidrigt. Och ingen vill ta ansvar. Den där känslan av hopplöshet kommer tillbaka, och jag tänker att det inte får fortsätta så här för då kommer Jan Björklund få vatten på sin kvarn och hårdhandskarna kommer åka fram och det kommer bara sluta i att de som slåss vill slå ännu hårdare för att rebellera, för att synas och för att bli sedda. Och fortfarande kommer ingen egentligen förstå vad det är de egentligen vill säga när de slår. För säga något, det är jag övertygad om att de vill. Så lyssna, lyssna och prata. Och var beredd på att det de säger inte är vad du vill höra. För de som slår, de kommer inte komma med en intellektualiserad, kontextualiserad analys av varför de slår. De kommer kanske inte säga någonting alls. De är för upptagna med att vara arga.
Den könsrollsmedvetenhet som vuxit sig stark under det senaste decenniet har medfört en mängd bra saker. Vi i Fittstimsgenerationen vet att vi inte ska uppfostra våra döttrar till att bli passiva prinsessor. Vi vägrar bli kallade hora, vi kan feministiskt själförsvara oss ur pressade situationer, och vi säger nej. Men vi har glömt något. Vi har glömt att på precis samma sätt som unga flickor socialiseras in i sin kvinnoroll så socialiseras pojkar in i sin mansroll. Och den förhärskande mansrollen, den är skev. Mansrollen innebär makt. Den innebär struktur, snabba och viktiga beslut, högre lön och drivkraft. Den innebär en dunk i ryggen och en öl på fredagen. Men den innebär också ensamhet, och den innebär en stark önskan av grupptillhörighet.
Stephan Mendel-Enks bok Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet är en ypperlig redogörelse av en mansroll på drift. Läs den och begrunda. Och prata om den med dem, med de som slår.
Och se för fan till att de fattar, på riktigt fattar. Att man inte kan sparka någon i huvudet utan att något händer. Att man inte har rätten att förstöra en annan människas liv bara för att man är understimulerad eller lite sur. Att man inte har rätt att kränka, att man inte har rätt att slå. Att om man gör det, då är man en väldigt liten människa som ikläder sig en alldeles för stor kostym.
Mer om boken hittar du här, köper gör du här.
torsdag 11 oktober 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar