Såg Little Miss Sunshine i lördags, tusen år efter alla andra. Och ja, den var bra. Rolig, kärleksfull, engagerande och all-in-all ganska så jättemysig. Dysfunktionella familjer är roliga - i alla fall på film. Snygg att se på var den också. Tonårsangst de luxe, en suicidal Proustforskare, en trasig VW-buss, en söt tjej i svettband och enorma glasögon... Kastrullresan möter You and Me and Everyone We Know, typ. Se den. Nu tillbaka till Salinger.
måndag 24 september 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar