Mark Twain
Adventures of Huckleberry Finn (1884)
När jag var liten var Huck Finn en av mina bästa låtsaskompisar. Inte en sån låtsaskompis som man serverade låtsaskaffe till på låtsasbjudningar, utan en sån låtsaskompis som bjöd in en till att följa med på deras äventyr. Nu, en sisådär femton år senare, har jag inte riktigt lika lätt att följa med Huck på hans färd längs Mississippifloden. Det som jag kommer ihåg som pojkstreck och äventyr läser jag nu som svidande samhällskritik, och det jag minns som entusiasm och idérikedom är numera ersatt av ett lågmält grubblande.
Men först – en snabb resumé. För att komma undan från sin försupne far (som försöker komma åt de pengar som Huck tillsammans med kompisen Tom Sawyer lyckades komma över i The Adventures of Tom Sawyer ) flyr Huckleberry Finn en dag hemmet i Saint Petersburg. Han slår följe med Jim, en förrymd slav som söker frihet för sig och sin familj. Innan sagan kan bli all hinner de två med att dras in i en Romeo-och-Julia-liknande familjefejd, slå följe med (eller, snarare, bli följeslagna av)två bedragande skådespelare, samt hamna i mitt i en svekfull arvsbluff. Under resans gång djupnar Hucks och Jims kontakt, och mot slutet framstår Jim som den fadersgestalt Huck aldrig har funnit i sin egen far.
I mångt och mycket kan Adventures of Huckleberry Finn sägas vara en bildningsroman. Huck flyr från Saint Petersburg (visserligen för att undkomma sin pappa snarare än att söka en inre sanning) och ger sig ut på en resa där han, efter att ha sett några av världens mer korrupta sidor, vid resans slut har ökat på sin själsliga mognad. I alla fall litegrann. Att röra sig längs med floden är ett perfekt sätt att låta den naive Huck möta olika typer av människor. Floden sätter allt och alla i rörelse, och när ett äventyr är avklarat är det bara att, bokstavligt talat, sätta sig på flotten och fortsätta bortåt, mot nya mål. Men floden orsakar också problem. Under en kraftig dimma flyter Huck och Jim långt förbi sitt mål, och hamnar ännu djupare in i södern – vilket för slaven Jim kan få ödesdigra konsekvenser. Han har flytt för att få sin frihet, men det är en frihet han omöjligt kan uppnå överallt.
Adventures of Huckleberry Finn räknas, trots att den samtidigt anses vara en av de Stora Amerikanska Romanerna, allt som oftast som en barnbok. Till viss del kan jag hålla med om det (och nej, jag har fortfarande ingen bra definition på vad som egentligen gör en bok till en barnbok mer än känslan), men bara till viss del. Till två väldigt specifika delar, till och med – början och slutet, eller om man så vill, de delar där Tom Sawyer är med. När Tom kommer in, då tar det fart. Och det tar fart rejält! Om Huck står för mognad genom upplevelse, står Tom för handling genom vansinne. För Tom är ingenting för bombastiskt, tvärt om. Det slätstrukna är för honom totalt ointressant. Tom vill ha äventyr, och Tom skapar sig därför äventyr. Min misstanke är att det är Tom som är boven i detta romandrama – utan Tom Sawyer hade Adventures of Huckleberry Finn aldrig blivit ihågkommen som en barnbok.
Adventures of Huckleberry Finn har kallats rasistisk, och är i vissa (amerikanska) skolor och bibliotek bannlyst på grund av det talrika användandet av ordet nigger. Och visst, vad Twain beskriver är ett i allra högsta grad rasistiskt samhälle. Det är artonhundratal i den amerikanska södern, med allt vad det innebär av segregation, negerslavar och bomullsfält. Men boken är inte en hyllning, den är en satir över detta samhälle. Boken är full av korrupthet, hat och missunnsamhet – allt från de vita männen i berättelsen. Den person som framstår som mest nobel och ärbar är, just det, Jim.
Inledningsvis skrev jag att jag hade lättare att läsa om och leva mig in i Hucks äventyr som yngre. För då, innan jag såg satiren, så var Adventures of Huckleberry Finn inget annat än en äventyrsbok. Men lite vuxnare ögon har rollerna skiftat; nu får äventyren stå tillbaka för kritiken. Resultatet? Lite tyngre, lite jobbigare – men även lite bättre.
onsdag 12 september 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar