måndag 12 november 2007

Reflektioner post mötum

Och så var erotiktemat till ända. Fast, konstaterade vi ganska snabbt, så särskilt erotiskt har det ju faktiskt inte varit. De böcker som brigaden hann med var (i den ordning vi läste dem):

Paolo Coelho – Elva minuter (2003)
Henry Miller – Kräftans vändkrets (1934)
D.H. Lawrence – Lady Chatterleys älskare (1928)
Erica Jong – Rädd att flyga (1973)

Lite snabb statistik: fyra författare, varav tre manliga. Fyra titlar, varav tre innehållandes kvinnliga protagonister. Är kvinnor oförmögna att skriva erotisk litteratur, eller är det brigaden som har dålig fantasi? Är kvinnor oförmögna att skriva om sin egen sexualitet, eller är den manliga författartraditionen så stark att kvinnliga försök att berätta om sig själva dränks på vägen?

Först till det första, det vill säga den totala överrepresentationen av manliga författare (och ja, jag är medveten om de statistiska bristerna, men det är det här lilla materialet jag har att jobba med). Mina åsikter om huruvida en manlig författare kan ge en trovärdig bild av den kvinnliga orgasmen jag redan dryftat här, men blev något reviderade här. I retrospektiv håller jag dock fast vid min första tolkning – att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin får, så att säga, fortfarande gå för sanning.

Så till nästa punkt. Trots att titlarna alla är producerade över en ganska stor spännvidd av år (1928-2003), har de en sak gemensamt: de innehåller alla en mycket problematiserad (i betydelsen krånglig, inte ifrågasatt) syn på sexualitet. Sexualiteten är i alla verk förenad med mörker, onda krafter och moraliskt fördärv. Hos Coelho är protagonisten prostituerad. Hos Miller andas varenda miljöbeskrivning, vartenda karaktärsporträtt ut syfilisförorenad koldioxid. Hos Lawrence, som tillsammans med Jong tecknat de i mitt tycke varmaste berättelserna, är sexualiteten förenad med skuld och skam. Hos Jong har protagonisten visserligen tagit kontroll över sin egen sexualitet – men som konsekvens framstår hon som moraliskt mycket tvivelaktig. Vad i hela fridens namn hände med den vanliga människan, undrar jag? Vad hände med hon (eller, för all del, han) som utan att brännas på symboliska bål kunde bejaka sin sexualitet och samtidigt behålla något slags personlig moral?

De fyra titlarna har även en annan viktig sak gemensamt: de handlar i själva verket väldigt lite om sex. Trots det föreligger det föreställningar om att böckerna är snuskskildringar rätt igenom. Vad beror detta på? Hur kan det komma sig att en bok om att finna sig själv (Coelho), en bok om bekymren kring ett författarskap (Miller), ytterligare en bok om att finna sig själv och våga stå upp för den man är (Lawrence) och en bok om en kvinnoroll i förändring (Jong) alla har rykte om sig att vara explicita sexskildringar? Handlar det om en överskuggande metonymi, där en del (av någon någon gång) blivit utsedd till att vara det centrala och på så sätt står i vägen för alla andra möjliga tolkningar, eller handlar det kanske om att en öppet skildrad sexualitet fortfarande är så tabu att den blir det enda som syns? Sexet blir till matadorens röda cape – visserligen central, men på det hela taget en väldigt liten del i den gigantiska tjurfäktningsarenan. Ett fåtal kvadratcentimeter att jämföra med sittplatser för hundratals, kanske tusentals, blodtörstande människor. Svar på dessa frågor mottages tacksamt, adressen är karinsbibliotek[krumelur]hotmail.com.

1 kommentar:

Anonym sa...

hej sötnos.
dålig uppdatering på denna blogg.